Jag har funderat ganska mycket på döden de sista dagarna...
Döden gör ont, åtminstonde att tänka på och bemöta. Den är intensiv och oftast otroligt smärtsam...den är fullständig och konkret. Att tänka på döden får mitt bröst att tänjas åt, jag vet inte hur jag ska bemöta döden och har varit väldigt förskonad från döden. Kanske är det därför jag ibland måste tänka på den, försöka förbereda mig för den. Någon gång kommer den att drabba även mig...
Att jag själv ska dö det har jag nog egentligen inget problem med, jag tror det är ganska skönt att dö. Men att finnas kvar när någon annan dör, det är något jag funderar och tänker på ibland....eller ja ganska ofta! Och det är en känsla som känns främmande och obehaglig. Som rädslan jag hade inför att föda barn första gången. Man vet inte vad det är som väntar en och därför känns det läskigt!
Något som jag däremot inte tycker döden är, det är sorglig...sorgligt för mig är att många inte lever, ja verkligen lever fram tills sin död. Man går i ett sorts vacuum av liv eller rutiner som inte kan kallas att leva. Hur många tar sig tid att känna in i sitt inre och uppleva de riktigt starka känslorna och vibrationerna? Se på livet med öppna ögon och bemöta det med kärlek och förståelse? Jag får ofta höra att jag ser på livet naivt...konstigt, själv så ser jag det som en kunskap. Kunskapen att kunna känna, beröra och bli berörd...in i hjärtat! Kanske kommer även jag att tycka att döden är sorglig när jag upplevt den, men jag måste först få fylla min kropp med sorg och död för att kunna känna den känslan. Jag kan ju inte ta på den känslan ännu...
Dock är det verkligen inte en kunskap jag ser fram emot att få...jag kan nöja mig med att tänka på döden lite då och då i många år till.
Vad har du för relation till döden och vad ger den dig för tankar och känslor??
Nu ska jag passa på att leva lite....
Kram Caroline
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar