Så kan jag absolut inte förstå de människor som väljer att lämna bort sina barn på dagis fler timmar än vad de får hemma med sina föräldrar. Om det så handlar om den lilla 1 åringen eller den "stora" 4 åringen. För mig är alla barn små tills, ja hur gamla ska de vara för att inte räknas till små längre?? Mina barn är fortfarande små för mig och de ska fylla 4 och 6....och ja jag vill fortfarande att de ska vara mer tid hemma med mig och min man än vad de är på förskolan eller dagis eller vad ni vill kalla det. Saker har förändrats så radikalt sedan jag började arbeta med detta för 11 år sedan, mer och mer upplever jag det som att man bara vill arbeta och fullända sig själv med det yrke man har valt att sysselsätta sig med. Gärna mer än 100%, (nej inte alla så klart, men allt fler idag än för 11 år sedan). Ibland undrar jag om det här med att skaffa barn är något man gör för att man verkligen vill ha barn eller det är något som samhället skapat, som vi alla borde göra??
Jag valde aktivt redan den dagen då vi fick veta att vi väntade barn att de skulle få vara delaktiga i vårt liv och få spendera tid med oss och känna att vi finns där för dem. När jag var mamma ledig så var jag ledig, jag spenderade tid med mitt barn och när det var dax att börja arbeta igen så valde vi att leva på en mindre inkomst just för att vår store skulle få mera tid med oss. Så jag började på 50 %, för ja det går att leva på mindre pengar om man bara prioriterar det. Jag visste redan då att det låg en liten till i min mage och stora killen fick bara 2,5 månades dagisvistelse innan lillasyster kom. För mig var det inget alternativ att han skulle gå på dagis när jag ändå skulle vara hemma, så han fick följa med mig hem och lära känna sin lillasyster riktigt från början. Visst var det dagar som var riktigt jobbiga, då jag slet mitt hår och tyckte det var mindre roligt. Men det var också dagar av solsken och underbara syskonsituationer som jag kommer att minnas resten av livet. Och det är väl ingen som sagt att det alltid ska vara enkelt att ha barn, inte till mig iallafall.
Det är det som jag tycker är charmen med det hela, att alla dagar är olika.
Och jag älskar att se mina barn växa upp, vara delaktig i deras liv och allra helst inte missa allt för mycket av vad de upplever på sin resa, den resan som kallas livet. Innan jag hinner blinka så kommer de att vara stora och leva ett liv som jag inte kan eller ska vara lika dagligt dealktig i. Men fram tills dess så tänker jag suga på karamellen så mycket det bara går...
Undrar då varför alla inte verkar känna så?? Snälla hjälp mig gärna förstå det jag inte kan förstå....
Varma kramar Caroline
