Inskolning....

På dagis för minsta....fungerar hur bra som helst! Han ler när vi ska åka dit och skrattar sig igenom sin tid där, enkelt! Precis vad jag behövde....nu känns det genast lättare och bättre att börja jobba, jag har ju längtat! Underbart!!

I brevlådan idag kom ett brev adresserat till mig, det stod att jag inom de närmsta tre månaderna kommer att bli kallad till reumatologen, vaddå tre månader!?! Ska jag vänta så länge på att få veta vad som är fel på mig? Och vad de kan göra åt mina besvär och min smärta, det känns som en hel evighet.

Mitt liv förändrades på ett par sekunder och nu ska jag vänta på att få hjälp med kaoset i mitt liv....känns inte rättvist! Hur ska jag hantera alla mina känslor tills dess och vem ska svara på alla mina frågor som dyker upp hela tiden. 

Ja inte blir man klok på sjukvården inte....

Jag får väl vänta, eller? 

Caroline 

Influensan....

Håller ett hårt grepp om familjen....ingen orkar någonting! Dagar blir till nätter som sakta, sakta blir till dag igen....
Så börjar vi om igen! Hosta, snor, feber och ännu mera hosta! Jag är trött, så trött att kroppen håller på att gå i bitar.
Måtte vi snart bli friska igen.....

Caroline

Ibland undrar man...

Vad saker och ting har för mening, varför blir det på ett visst sätt och varför händer vissa saker....?

Jag är just nu inne i en fas i livet där jag ifrågasätter väldigt mycket, ja till och med allt om jag ska vara ärlig.

När vi var på en (välförtjänt) semester till solen precis innan jul så blev jag lite dålig en av dagarna, fick lite feber och ont i min vänstra fot. Tänkte inte mycket mer på det eftersom jag dagen efter mådda ganska bra. Dock hade foten gått från att göra ont till att svullna upp ganska rejält...

Ja ja det skulle säkert gå över tänkte jag och vi badade och solade precis som förut.

Efter en vecka begav vi oss hemåt, med en fot som fortfarande värkte och var svullen. En stukning borde ju kännas bättre vid det här laget tycker man....mest underligt var ju att jag inte mindes att jag gjort illa foten!

Vi kom hem och veckorna gick, foten blev inte bättre och istället fick jag ont även i min högra fot, mina handleder kändes ömma och armbågarna likaså....underligt! När även knäna började värka och jag vissa dagar hade så ont att jag haltade fram så började jag faktiskt känna mig lite orolig. Ja så då kontaktade jag farbror doktorn....

Fick komma och ta blodprover, ja de där vanliga proverna som gemene man skulle få ta om man känner sig lite krasslig. Allt såg fint ut! Skönt! Nu då? Tog nya prover, nu med lite mera inriktning på ledvärk och reumatiska sjukdomar...

Någonstans var jag helt övertygad om att allt var bra, att jag bara åkt på någon infektion eller inflammation i kroppen som snart skulle passera och gå över.Vissa dagar kändes ju allt faktiskt ganska bra. Men så kom då det där samtalet i tisdagskväll som jag absolut inte ville ha. Att mina prover visade förändringar på reumatiska sjukdomar....jag förstod det direkt då samtalet kom 19.30 på kvällen. Varför ringer man annars så sent?

Ja och nu sitter jag här två dagar senare och är fortfarande lika chockad över beskedet....hur kan en svullen fot och lite värk bara komma för att sen utveckla sig till reumatiska sjukdomar, bara så där? Utan förvarning? Och nu då? Ska jag leva med detta resten av livet? Hur kommer det att påverka mig och mitt liv och min familj? Vad har det för följder? Ska jag äta mediciner, ska jag bli sjuk, vara sjuk, må dåligt, ha ont, inte kunna leva som jag vill? Jag vet inte och jag har tusentals frågor....men inga svar!

Väntar nu på en kallelse till en reumatolog som är specialiserade på just detta, kanske kan jag få svar på mina frågor, kanske inte för vem vet hur det kommer bli just för mig?

Äsch sjukdomar suger, så enkelt är det! Vilken sort det än må vara....

Reumatism suger....äsch, kan ju knappt stava till det! Jag lägger in högsta växeln och ska se till att ta mig igenom även detta. Ja så så var det med det....

Tingeling....

Caroline

2013....

Och många tankar som flyger omkring....

Jag har insett att jag är en sån som gillar stora klumpiga hus med fönster stora som ugglor, bara huset innehåller en väldans massa kärlek. Jag behöver inte det vackra perfekta runt omkring mig för att jag ska trivas, hellre det varsamma, ärvda, loppisfyndet eller gåvan som gör huset komplett och älskvärt! Helst ska det ligga i den där byn långt utanför närheten och bekvämligheten, dit det tar lite extra lång tid att köra. Just för att då vet jag att de som kommer dit inte bryr sig om att det tar lite extra tid i bilen...utan att de kommer till mig för att de vill spendera lite tid med mig!

Huset där på landet ska helst fyllas med fina vänner som vill dela en god flaska vin, vi kan inta middag vid det ärvda slitna bordet, där vi kan prata om de viktiga sakerna i livet som berör oss, gärna långt in på småtimmarna.

Jag har också insett att jag gillar människor som frågar hur det är, utan att förvänta sig ett -Bra! till svar...som faktiskt vill stanna kvar och lyssna om allt inte är så himla bra. Och ja de där fina människorna som jag känner mig bekväm och avslappnad med, de är guld värda!

De som inte lägger vikt vid vilken bil jag kör eller vilka kläder mina barn bär...utan som ser förbi det och ser oss! Som den familj vi är, alla ihop liksom!

Ja det nya året för med sig många tankar och funderingar över vad det är vi väljer i livet, vad är viktigt för MIG? Vad vill jag och varför och vad fungerar för oss?

Vad är viktigt för dig, varför tar du vissa av dina beslut...för vem tar du dina beslut och vart vill du att de ska leda?

Gott nytt 2013...

Kram Caroline