Jag är inte frisk längre....

Ja så mycket har jag kunnat konstatera....men vad som egentligen felar det vågar jag inte svara på. Har många underliga symptom som alla tillsammans blir väldigt handikappande och frustrerande. Jag är lagom mätt och trött på det redan och ändå har vi inte kommit särskilt långt i utredningen ännu. 

Får behandling tre ggr i veckan för mina händer, ja så jag far och flänger till grann kommunen var och varannan dag. Tidskrävande men också tid i bilen till mycket funderingar kring livet och vad som är viktigt och hur jag ser på allt som händer. Men några svar det har jag inte lyckats få från mig själv ännu....får kanske ge det lite mera tid? 

En remiss är skickad till en ny reumatolog som jag hoppas ska kunna hjälpa mig ge en del svar iallafall. Ja och denna hittade vi i Malmö....men det är värt all tid i världen att ligga och köra dit, bara jag kan få hjälp! Någon som ser helheten och som är öppen för förslag och funderingar. Som inte är fast i att rummet har fyra väggar. Ja det är mina förhoppningar....

Människan är otroligt komplex och ingen är den andra lik och därför är jag i den tron att man måste titta på individen då det gäller sjukdomar, inte vad böckerna säger. Ja så det hoppas jag kunna möta i denna nya människa. 

Imorse fick jag vara med om en ny upplevelse, jag fick ett blodtrycksfall. Sjukt obehagligt att inte kunna kontrollera sin egna kropp. Hela världen snurrade och mina ögon flackade och jag lyckades inte fästa blicken på ett och samma ställe. Jag blev illa mående och fick huvudvärk som blixtrade till. Det skrämde mig mycket....men jag hade världens bästa "sköterska" där som hjälpte mig igenom detta! Hon bjöd mig på en kopp varmt te med massa socker i och knäckemacka. La mig på soffan med fötterna högt och fick mig att känna mig hur trygg som helst. Vilken pärla...

Erfarenheten hade jag dock gärna klarat mig utan. 

Men allt detta får liksom ett annat perspektiv när jag idag sträckläst Kristian Gidlunds bok I kroppen 

min. Det gör ont in i själen att ta del av hans ord. Han har verkligen förmågan att beröra med sina ord på djupet. Vad är mina bekymmer i jämförelse? 

Jag tror faktiskt jag förändrades en del av att läsa hans bok, det känns så! 

Har du inte läst den? Gör det....

Kram Caroline 

Det är bara att inse.....

Livet blir aldrig som man tänkt sig....
Jag som hade sådan flow i våras, orken var bättre än någonsin. Kroppen klarade av saker jag inte gjort på väldigt länge. Jag menar, jag var ju till och med ute och sprang varje vecka....
Sen kom juni månad och då sa det bara pang, värken kom tillbaka med besked och värre än någonsin tidigare! Har jag någon gång sagt att jag verkligen hatar dessa förbannade sjukdomar! De begränsar mig och gör mig till en mera tyngd person än jag egentligen är....orättvist!!!!

Sommaren passerade, såååå underbart väder och ledighet med familjen. Det var magiskt. Och värmen gjorde att min kropp mådde lite bättre än jag väntat mig. Men tröttheten, den här förbannade tröttheten är ju helt olidlig!

Och sen kom hösten med besked, jag är tröttare än jag trodde man någonsin kunde känna sig. Sätter jag mig ner så somnar jag nästan på studs! Det skulle visa sig att jag har järnbristanemi, vilket förklarar både tröttheten och huvudvärken jag gått med ett tag. Ja sen kom då dagen jag aldrig trodde skulle komma tillbaka. Jag började känna att det kliade lite i mina händer, kunde på något vis minnas den där känslan från förut. Kom på mig själv att jag gnuggade händerna mot mina jeans....ahhhhh! Sen kom blåsorna, först bara några stycken och sen blev de bara fler och fler! Min PPP (pustolosis palmo plantaris) var tillbaka!!!!! Efter 19år! Det är egentligen helt osannolikt, varför????
Inombords gråter jag, skriker ut min frustration och vrede över hur orättvist vissa saker är. Jag led mig igenom hela min barndom med denna grymma sjukdom och nu tänker den ta en plats även i min framtid! Det borde vara totalt förbjudet!

Just nu stampar jag lite på osäker mark, jag vet inte på vilket ben jag ska stå....jag vet faktiskt inte hur jag ska gå vidare. Jag är helt enkelt bara för trött för att tänka klart. Men läkaren är med mig och vi har bestämt att vi tillsammans ska fixa detta....

Korridoren ner till hudmottagningen, ja den har jag vandrat många gånger. Känns fel att vara tillbaka där, men nödvändigt ont! Järntabletterna är starka men ska förhoppningsvis hjälpa mig få rätt på mina värden, magen tar stryk! Värktabletterna är ännu starkare, men hjälper till så jag åtminstone får sova lite sammanhängande på natten.....men gör att magen tar ännu mera stryk!

Någonstans mitt i detta är jag ändå glad......barnen gör att jag orkar kämpa på varje dag! Även om tröttheten är som en svart dimma ovanför mitt huvud.

Ja så det där målet jag hade att springa Sylvesterloppet, känns just idag väldigt långt borta! Men vem vet.....

Caroline

Jag har börjat springa....

Jaha tänker du, det var väl inte särskilt anmärkningsvärt?  Men för mig har det varit en låååååååång väg, som jag äntligen tagit mig ut på.
På nyårsafton gav jag mig själv ett nyårslöfte, inför alla gäster, att jag på nyår 2014 skulle springa Sylvesterloppet. När jag satt där och sa det så tänkte jag i mitt stilla sinne, att hur ska detta egentligen gå??? Sylvesterloppet är inget stort och avancerat lopp, för många andra men för mig!!!!
Ni som vet hur mitt 2013 har varit förstår att det är ett ganska så avancerat och stort löfte. Men nej jag bestämde mig för att det är dags att förändra livet. Jag vill må bra och ha ork och framförallt så är jag så förbannat trött på att ha ont. Så sagt och gjort.....
När snön försvann och det började se lite ljusare ut att våga mig ut och springa tog jag mina första stapplande steg.
Och jag kan lova dig att jag praktiskt taget nästan kräktes och trodde jag skulle dö efter den där första rundan. Men nej, jag hade bestämt mig.....det här ska gå!!!
Och när jag nu i lördags var ute på min återkommande löprunda (8 veckan) så kände jag mig stark! Det var en så sjukt häftig känsla....jag orkade springa nästan hela rundan runt. Som på dessa veckorna dessutom blivit myyyycket längre än den där första som höll på att ta livet av mig.

Jag är stolt, ja riktigt stolt över mig själv.....och inser att mitt nyårslöfte kanske faktiskt tom kan bli sant! Jag kommer inte behöva svika mig själv.

Så ja hur gick detta nu till? Hur kunde jag som knappt orkade gå rundan runt utan att dagen efter knappt kunna röra mig? Nu längtar jag efter min lördagsmorgon....min sköna löprunda runt bygden!

Jag vet inte hur det gick till, men det är en underbar känsla!

Så om du tvivlar på dig själv (tro mig det har jag gjort massor av gånger) släpp den där känslan. Sätt på hög pumpande musik i öronen och bege dig ut. Om jag kan så kan du, jag lovar!!!!
Börja så sakta, steg för steg så ska du se att du en dag tom känner dig stark på den där rundan....
Det är en skithäftig känsla jag lovar!

Kram Caroline

Nog måste det vara något fel....

När man går och funderar och längtar efter semester och ledighet redan i mars?

Ja räknar veckorna liksom.....

Våren är ju en härlig tid och jag borde ta och stanna upp och njuta här och nu. Varför är då det så svårt?

Jag tror att jag är inne i en sorts process i livet, funderar över många saker och känner att jag har ett behov av att ta ställning till vissa saker. Jag vet inte hur jag hamnade här eller vart det ska leda mig, bara att jag ha behov av att göra det. Och mitt i allt detta känner jag nog ett stort behov av utrymme och ledighet, för att komma ut på andra sidan och ha förstått....

Men nu ser inte livet ut så, man har inte bara en massa ledig tid som man kan lägga på att fundera.

Så jag tar mitt ansvar, ser till att vardagen fortsätter, sköter mitt jobb och tar hand om min fina familj...samtidigt som jag försöker ta hand om mig själv och mitt jag! För första gången någonsin inser jag hur viktigt det faktiskt är...

Men jag ska verkligen försöka njuta lite av tiden som är, innan den har försvunnit förbi....ja så det så!

Kram Caroline 

Sjukdomar.....VAB!!!

Ja nog för att februari har fått ett smeknamn och kallas för VABruari! Men var det verkligen nödvändigt att drabba oss som redan haft flera sjukmånader i slutet av förra året. 

Idag bröt jag helt enkelt bara samman och grät när minsta hjärtat blev magsjuk. Var hemma hela förra veckan för att alla tre var förkylda, febriga och hostiga och tänkte att skönt, nu har vi det gjort! Alla på en gång, tjohoo! Tungt men skönt liksom att det var gjort! Så idag kom detta som en chock! Och jag helt enkelt orkade inte mera.....

Så här sitter jag....helt tom! Vet inte vart jag ska börja och vad jag ska ta mig för. Känner mig bara ledsen och nedstämd och vill inget annat än att vara på jobbet!!!! 

Så om någon känner för att byta med mig är jag på, utan att tveka!!!

Kram Caroline