Ja att vara så stressad att man inte ens har tid eller ork till att vara hemma med sina barn då de är sjuka. Inte ens om de har vattenkoppor. Är det dit vi är på väg i samhället? Att hellre påpeka att det inte finns några som helst anledningar till att barnet bör vara hemma om det inte har feber? Ja det skrämmer mig....
Jag har jobbat i 11 år som förskolelärare och har sett både det ena och det andra, barn som får panodil på morgonen för att de ska kunna vara några timmar på dagis så att mamma och pappa kan jobba!!! Barn som somnat på golvet för att deras förkylning är så tröttande att de inte orkar hålla sig vakna, men ohh nej de har ju ingen feber! Som om det endast är feber som avgör om man är sjuk eller inte? Barn som hostar så kroppen vänds ut och in, men jo de var ju så pigga hemma. Eller? Är de verkligen det? Finns det verkligen en möjlighet att de varit så pigga hemma att man anser dem klara av en dag på förkolan med allt vad det innebär? Eller är det så att föräldrar idag tror att en dag på förskolan är avslappnande och lugn? Är det kanske istället ovetskap om hur en dag för våra barn idag ser ut som har skapat detta?
När jag började arbeta på förskola så hade vi en barngrupp på 8 barn och två 100% anställda, syskongruppen var 14 barn och tre 100%....det är inte riktigt verkligheten idag! Och det är vår underbara regering som bestämt att det är så här det ska vara. Alla barn är idag märkta med en pengapåse som tillfaller förskolan de går på. Och jag vill lova er att den där pengapåsen är inte värd många kronor...
De tog också ett beslut en gång i tiden om att det skulle införas maxtaxa för våra barn, vilket betyder att du som förälder kan aldrig betala mer än en viss summa för ditt barns omhändertagande. En löjlig summa pengar kan jag tycka! Detta var ett beslut som man trodde skulle innebära att man ansåg sig kunna arbeta lite mindre för att kunna vara mer med sina barn (då barnomsorgen var billigare och det blev mer pengar åt familjerna). Men det visade sig ha precis motsatta effekten. Man såg sin möjlighet att kunna arbeta mera, lämna barnen längre dagar och ändå inte betala mer än de som har sina barn 15 timmar i veckan. Och vem är det som fick lida för detta undrar jag då???? Jo bara en enda och det är våra barn....de som har absolut minst att säga till om i vårt samhälle!
Jag valde att bilda familj och få barn för att jag ville tillbringa tid med dem och jag avstår gladeligen lite pengar för att kunna vara mer med dem...vilket betyder att jag nu när de är 4 och 6 fortfarande inte arbetar heltid. Ja jag vet också att det finns dom som kanske inte har den möjligheten för att man är ensamstående eller arbetslös.... Men ja majoriteten jag möter har inte dessa problemen! Man har istället skapat sig ett materalistiskt lyxliv som gör att man är tvungen att jobba heltid, plus lite till kanske!!
Jag säger inte att jag har rätt, absolut inte....mitt sätt att leva livet är inte det som passar alla! Men visst är det skrämmande att vi aldrig förr haft så många barn på förskolorna som behöver extra stöd och hjälp! Varför??
Ja en fråga jag tror är starkt relaterad till stress...men det är min åsikt!
Kram Caroline
