Jag har fått lära mig många konstiga ord den sista tiden. Ord och saker som jag absolut skulle kunna tänka mig att vara utan, kunskap jag inte önskar jag skulle behöva....
I december var jag fullt frisk, kunde göra precis vad som föll mig in.....gå långa sköna promenader och njuta av livet! Jag hade inte ens behov av att ta panodil då jag hade huvudvärk, utan brukade klara mig med ett glas vatten och lite vila så vart det överstökat.
Men något har hänt och mitt liv ser inte riktigt ut så längre. Sedan i mars äter jag starka smärtstillande tabletter Naproxen och kombinerar detta tillsammans med Prednisolon som är kortsion tabletter mot inflammation. Allt detta är förknippat med en knippe av ångest och förtvivlan då jag inte tycker om mediciner och är fruktansvärt rädd för alla biverkningar.
Men så i förra veckan fick jag svar på alla mina prover, röntgen, läkarbesök, ytterligare prover....ja och några till. Att jag har fått en sjukdom som heter psoriasisartrit. Det är en reumatisk sjukdom som sätter sig på kroppens leder och bryter ner brosket inuti min led. Därav smärtan....min kropp angriper sig själv och förstör något som jag faktiskt behöver. Visst är det sjukt, hur kan det bli så?
Ja och nu kommer vi till den biten som slog ännu hårdare mot den som redan ligger, detta behandlar man med cellgiftet methotrexate. Cellgifter, jag? Hur kunde det bli så här? Jag var ju frisk alldeles nyss...
Men cellgifterna bromsar förloppet av förstörandet av mitt brosk och ja det vill jag ju ha kvar så länge jag bara kan. Så vilket alternativ har jag?
I mitt huvud har jag gått igenom detta många gånger och jag har blivit tipsad om att äta glutenfritt, laktosfritt, inte äta kött etc....ja och jag kommer säkert testa en del av det där med, men just nu vill jag bara bli av med smärtan jag går med varje dag.
Men jag har bestämt mig, detta ska inte få påverka mitt sätt att leva mitt liv. Jag vill stå upp och
kämpa mig fram på bästa sätt.
Jag vill arbeta och göra de sakerna som får mig att må bra i själen, spendera tid med familjen, vännerna....arbeta och försöka fortsätta som vanligt! Fuck sjukdomen, den ska inte få bryta ner mig i första taget, så är det!!!!
Så nu tar jag en vecka i solen och laddar batterierna, för att komma tillbaka och starta min behandling den 2 maj. Sen kör vi....jag ska kämpa på, se till att det blir bra det här. Det som inte syns, finns inte! Visst finns det ett uttryck som lyder så.....?
Stor kram
Caroline
