Ylle är slitsamt och vackert.....

Men också skört och fint.....

Fast just idag är det så att Ylle är speciellt på många sätt och vis, för idag firar jag och min älskade 7-årig bröllopsdag - Yllebröllop! Visst är det fantastiskt, sju är ju dessutom mitt lyckotal....

Så mycket kärlek.....

Ser fram emot många år till tillsammans! 

Din Caroline 

Ja så var vi här igen...

Dagarna springer iväg, stress, möten, aktiviteter....måsten! Och hela min kropp skriker nej....jag vill inte ha det så här, jag mår inte bra då. 

Dessutom har jag fått hostan från hell....hostar så jag inte får luft! Ja jag klagar lite nu för det är inte roligt när det är så här, hösten och sjukdomar! 

Usch och tvi det är inte min grej.....längtar redan efter sommaren. 

Ovanpå allt detta så har jag fått sluta med mina mediciner pga biverkningar, så nu ska jag vara helt utan i minst tre veckor för att sen ev kunna börja med en ny sort! 

Hur detta ska gå ska bli spännande eller kanske skrämmande, hur kommer min kropp att reagera på att vara utan mitt hjälp gift? 

Jag önskar fortfarande jag skulle vakna en morgon och det bara varit en dålig mardröm, men det händer aldrig. Varje morgon vaknar jag och inser att det är precis som dagen innan....samma skit sjukdom som strider i min kropp, bryter ner den och gör ont! Det är orättvist! Ja det är det!!!! Så det så!!!!!!!!

Nu ska jag återgå till soffan, städa upp lite på barnens Hay day.....hur tragiskt låter inte det? 

Fram med lite glitter och glamour, lyx och flärd ;) 

Hostiga kramar

Caroline 

Sjukstuga kan vara bra det med....

Idag har varit en riktigt bra dag. Jag och minsta ❤ har tagit en lugn och skön krya på dag. De stora fick leka av sig med kompisar några timmar på fritids. Hämtade hem dem, utan några planer för eftermiddagen. Ja inte mer än hemma mys och lugn och ro. Är så där riktigt tok trött efter att inte ha sovit ordentligt på en hel vecka med hostande liten....

Att bara vara hemma kan vara en lååång envis fight om orättvisor och diskussioner. Tror att det hör till åldern det där.... Men idag hände något alldeles speciellt. De stora har varit sams hela dagen, inte ett enda bråk på hela dagen. Jag känner mig som att jag vunnit högsta vinsten på lotteri. 

Det finns inget som dränerar mig mer än att de inte är sams, så en hel dag med vänskap fyller mitt ❤ med mycket värme och kärlek! 

Ja så på det stora hela en mycket bra dag....nu ska bara minsta bli riktigt frisk så vi får sova gott också. 

Här vilar han sig lite....orken är inte riktigt på topp ännu! 

Kram 

Caroline 

Ekorrhjulet....

Jag har trillat av det berömda ekorrhjulet av flera olika anledningar och jag vet inte om jag varken vill eller vet hur jag ska ta mig in i det igen.....

Jag står vid sidan om och försöker hänga med i den snabba farten allt går i, men allt bara susar förbi. Paniken sprider sig att inte hinna, inte orka eller lyckas med det jag tar mig för....men jag lyckas inte komma med i hjulet igen, hur jag än försöker.

 Eller försöker jag?

   Jag vet faktiskt inte....

Aldrig har jag känt mig så förlorad på vägen som just i denna stund....vad hände egentligen?

Cellgifterna har gjort mig till en annan människa än jag tidigare var, eller är det sjukdomen, eller är det bara så att jag håller på att förändras? Få en annan synvinkel på vad som är viktigt och vad som betyder någonting....

Jag lyckas inte komma med.....

Caroline

Livets ups and downs....

Jag har fått lära mig många konstiga ord den sista tiden. Ord och saker som jag absolut skulle kunna tänka mig att vara utan, kunskap jag inte önskar jag skulle behöva....

I december var jag fullt frisk, kunde göra precis vad som föll mig in.....gå långa sköna promenader och njuta av livet! Jag hade inte ens behov av att ta panodil då jag hade huvudvärk, utan brukade klara mig med ett glas vatten och lite vila så vart det överstökat.

Men något har hänt och mitt liv ser inte riktigt ut så längre. Sedan i mars äter jag starka smärtstillande tabletter Naproxen och kombinerar detta tillsammans med Prednisolon som är kortsion tabletter mot inflammation. Allt detta är förknippat med en knippe av ångest och förtvivlan då jag inte tycker om mediciner och är fruktansvärt rädd för alla biverkningar.

Men så i förra veckan fick jag svar på alla mina prover, röntgen, läkarbesök, ytterligare prover....ja och några till. Att jag har fått en sjukdom som heter psoriasisartrit. Det är en reumatisk sjukdom som sätter sig på kroppens leder och bryter ner brosket inuti min led. Därav smärtan....min kropp angriper sig själv och förstör något som jag faktiskt behöver. Visst är det sjukt, hur kan det bli så?

Ja och nu kommer vi till den biten som slog ännu hårdare mot den som redan ligger, detta behandlar man med cellgiftet methotrexate. Cellgifter, jag? Hur kunde det bli så här? Jag var ju frisk alldeles nyss...

Men cellgifterna bromsar förloppet av förstörandet av mitt brosk och ja det vill jag ju ha kvar så länge jag bara kan. Så vilket alternativ har jag? 

I mitt huvud har jag gått igenom detta många gånger och jag har blivit tipsad om att äta glutenfritt, laktosfritt, inte äta kött etc....ja och jag kommer säkert testa en del av det där med, men just nu vill jag bara bli av med smärtan jag går med varje dag. 

Men jag har bestämt mig, detta ska inte få påverka mitt sätt att leva mitt liv. Jag vill stå upp och 

kämpa mig fram på bästa sätt. 

Jag vill arbeta och göra de sakerna som får mig att må bra i själen, spendera tid med familjen, vännerna....arbeta och försöka fortsätta som vanligt! Fuck sjukdomen, den ska inte få bryta ner mig i första taget, så är det!!!! 

Så nu tar jag en vecka i solen och laddar batterierna, för att komma tillbaka och starta min behandling den 2 maj. Sen kör vi....jag ska kämpa på, se till att det blir bra det här. Det som inte syns, finns inte! Visst finns det ett uttryck som lyder så.....? 

Stor kram 

Caroline

Tar en paus....

Jag tar med mig mellersta och tar en paus från allt, känner att jag behöver det. Det har varit lite mycket den sista tiden med sjukdomen och allt så nu ska vi vila upp oss lite.....ganska så välförtjänt kan jag känna =)
Så med denna utsikt ska vi nog kunna njuta en vecka, bara hon och jag...

Kram

Två steg framåt, ett tillbaka....

Känner mig utan hopp och ganska så full av förtvivlan. Medicineringen fungerade så bra, började kunna leva som vanligt. Jag kände så mycket hopp om framtiden! Har känt smygande lite små biverkningar och nu BAM! Allt på en gång, mår skit och måste börja om från början. Nya mediciner, läkarbesök....röntgade mina hand och fotleder och lungor idag.
Väntan känns lång innan jag får svaren! Kan bara konstatera att jag vill INTE vara sjuk, det passar inte mig! Är liksom inte min grej....så det så!

Caroline

Stick i ärmen...

Ja idag fick jag gå till syster och ta stick i ärmen....det var dags att ta fler prover inför besöket hos reumatologen nästa vecka! Det ska tas leverprover, vita blodkroppar, järnvärden, njurprover, ja och en massa andra konstiga prover. Det kändes underligt att komma dit. Jag har alltid funderat på varför folk springer där och tar prover och nu var det jag som skulle göra det. Jag vill inte vara sjuk, vill inte acceptera att jag är sjuk....det är inte kul att vara sjuk så enkelt är det! Men varje dag vaknar jag och inser att det är så och att jag inte kan springa ifrån värken och svullnaden som vägrar ge med sig!

Jag vill verkligen inte ha ont mera....

Och i dagarna tog min korta kortison behandling slut, läkaren vill inte jag ska ha kortison i kroppen då jag träffar reumatologen. Både för att jag ska kunna beskriva min smärta och för att läkaren där ska kunna utgå från hur jag mår just nu utan behandligar. Ja så nu ska jag gå till torsdag nästa vecka (ja säkert längre) utan någon smärtlidnring eller behandling....hur ska det gå?

Jag vill inte veta!!!

Caroline

Inskolning....

På dagis för minsta....fungerar hur bra som helst! Han ler när vi ska åka dit och skrattar sig igenom sin tid där, enkelt! Precis vad jag behövde....nu känns det genast lättare och bättre att börja jobba, jag har ju längtat! Underbart!!

I brevlådan idag kom ett brev adresserat till mig, det stod att jag inom de närmsta tre månaderna kommer att bli kallad till reumatologen, vaddå tre månader!?! Ska jag vänta så länge på att få veta vad som är fel på mig? Och vad de kan göra åt mina besvär och min smärta, det känns som en hel evighet.

Mitt liv förändrades på ett par sekunder och nu ska jag vänta på att få hjälp med kaoset i mitt liv....känns inte rättvist! Hur ska jag hantera alla mina känslor tills dess och vem ska svara på alla mina frågor som dyker upp hela tiden. 

Ja inte blir man klok på sjukvården inte....

Jag får väl vänta, eller? 

Caroline 

Influensan....

Håller ett hårt grepp om familjen....ingen orkar någonting! Dagar blir till nätter som sakta, sakta blir till dag igen....
Så börjar vi om igen! Hosta, snor, feber och ännu mera hosta! Jag är trött, så trött att kroppen håller på att gå i bitar.
Måtte vi snart bli friska igen.....

Caroline

Ibland undrar man...

Vad saker och ting har för mening, varför blir det på ett visst sätt och varför händer vissa saker....?

Jag är just nu inne i en fas i livet där jag ifrågasätter väldigt mycket, ja till och med allt om jag ska vara ärlig.

När vi var på en (välförtjänt) semester till solen precis innan jul så blev jag lite dålig en av dagarna, fick lite feber och ont i min vänstra fot. Tänkte inte mycket mer på det eftersom jag dagen efter mådda ganska bra. Dock hade foten gått från att göra ont till att svullna upp ganska rejält...

Ja ja det skulle säkert gå över tänkte jag och vi badade och solade precis som förut.

Efter en vecka begav vi oss hemåt, med en fot som fortfarande värkte och var svullen. En stukning borde ju kännas bättre vid det här laget tycker man....mest underligt var ju att jag inte mindes att jag gjort illa foten!

Vi kom hem och veckorna gick, foten blev inte bättre och istället fick jag ont även i min högra fot, mina handleder kändes ömma och armbågarna likaså....underligt! När även knäna började värka och jag vissa dagar hade så ont att jag haltade fram så började jag faktiskt känna mig lite orolig. Ja så då kontaktade jag farbror doktorn....

Fick komma och ta blodprover, ja de där vanliga proverna som gemene man skulle få ta om man känner sig lite krasslig. Allt såg fint ut! Skönt! Nu då? Tog nya prover, nu med lite mera inriktning på ledvärk och reumatiska sjukdomar...

Någonstans var jag helt övertygad om att allt var bra, att jag bara åkt på någon infektion eller inflammation i kroppen som snart skulle passera och gå över.Vissa dagar kändes ju allt faktiskt ganska bra. Men så kom då det där samtalet i tisdagskväll som jag absolut inte ville ha. Att mina prover visade förändringar på reumatiska sjukdomar....jag förstod det direkt då samtalet kom 19.30 på kvällen. Varför ringer man annars så sent?

Ja och nu sitter jag här två dagar senare och är fortfarande lika chockad över beskedet....hur kan en svullen fot och lite värk bara komma för att sen utveckla sig till reumatiska sjukdomar, bara så där? Utan förvarning? Och nu då? Ska jag leva med detta resten av livet? Hur kommer det att påverka mig och mitt liv och min familj? Vad har det för följder? Ska jag äta mediciner, ska jag bli sjuk, vara sjuk, må dåligt, ha ont, inte kunna leva som jag vill? Jag vet inte och jag har tusentals frågor....men inga svar!

Väntar nu på en kallelse till en reumatolog som är specialiserade på just detta, kanske kan jag få svar på mina frågor, kanske inte för vem vet hur det kommer bli just för mig?

Äsch sjukdomar suger, så enkelt är det! Vilken sort det än må vara....

Reumatism suger....äsch, kan ju knappt stava till det! Jag lägger in högsta växeln och ska se till att ta mig igenom även detta. Ja så så var det med det....

Tingeling....

Caroline

2013....

Och många tankar som flyger omkring....

Jag har insett att jag är en sån som gillar stora klumpiga hus med fönster stora som ugglor, bara huset innehåller en väldans massa kärlek. Jag behöver inte det vackra perfekta runt omkring mig för att jag ska trivas, hellre det varsamma, ärvda, loppisfyndet eller gåvan som gör huset komplett och älskvärt! Helst ska det ligga i den där byn långt utanför närheten och bekvämligheten, dit det tar lite extra lång tid att köra. Just för att då vet jag att de som kommer dit inte bryr sig om att det tar lite extra tid i bilen...utan att de kommer till mig för att de vill spendera lite tid med mig!

Huset där på landet ska helst fyllas med fina vänner som vill dela en god flaska vin, vi kan inta middag vid det ärvda slitna bordet, där vi kan prata om de viktiga sakerna i livet som berör oss, gärna långt in på småtimmarna.

Jag har också insett att jag gillar människor som frågar hur det är, utan att förvänta sig ett -Bra! till svar...som faktiskt vill stanna kvar och lyssna om allt inte är så himla bra. Och ja de där fina människorna som jag känner mig bekväm och avslappnad med, de är guld värda!

De som inte lägger vikt vid vilken bil jag kör eller vilka kläder mina barn bär...utan som ser förbi det och ser oss! Som den familj vi är, alla ihop liksom!

Ja det nya året för med sig många tankar och funderingar över vad det är vi väljer i livet, vad är viktigt för MIG? Vad vill jag och varför och vad fungerar för oss?

Vad är viktigt för dig, varför tar du vissa av dina beslut...för vem tar du dina beslut och vart vill du att de ska leda?

Gott nytt 2013...

Kram Caroline