Det är bara att inse.....

Livet blir aldrig som man tänkt sig....
Jag som hade sådan flow i våras, orken var bättre än någonsin. Kroppen klarade av saker jag inte gjort på väldigt länge. Jag menar, jag var ju till och med ute och sprang varje vecka....
Sen kom juni månad och då sa det bara pang, värken kom tillbaka med besked och värre än någonsin tidigare! Har jag någon gång sagt att jag verkligen hatar dessa förbannade sjukdomar! De begränsar mig och gör mig till en mera tyngd person än jag egentligen är....orättvist!!!!

Sommaren passerade, såååå underbart väder och ledighet med familjen. Det var magiskt. Och värmen gjorde att min kropp mådde lite bättre än jag väntat mig. Men tröttheten, den här förbannade tröttheten är ju helt olidlig!

Och sen kom hösten med besked, jag är tröttare än jag trodde man någonsin kunde känna sig. Sätter jag mig ner så somnar jag nästan på studs! Det skulle visa sig att jag har järnbristanemi, vilket förklarar både tröttheten och huvudvärken jag gått med ett tag. Ja sen kom då dagen jag aldrig trodde skulle komma tillbaka. Jag började känna att det kliade lite i mina händer, kunde på något vis minnas den där känslan från förut. Kom på mig själv att jag gnuggade händerna mot mina jeans....ahhhhh! Sen kom blåsorna, först bara några stycken och sen blev de bara fler och fler! Min PPP (pustolosis palmo plantaris) var tillbaka!!!!! Efter 19år! Det är egentligen helt osannolikt, varför????
Inombords gråter jag, skriker ut min frustration och vrede över hur orättvist vissa saker är. Jag led mig igenom hela min barndom med denna grymma sjukdom och nu tänker den ta en plats även i min framtid! Det borde vara totalt förbjudet!

Just nu stampar jag lite på osäker mark, jag vet inte på vilket ben jag ska stå....jag vet faktiskt inte hur jag ska gå vidare. Jag är helt enkelt bara för trött för att tänka klart. Men läkaren är med mig och vi har bestämt att vi tillsammans ska fixa detta....

Korridoren ner till hudmottagningen, ja den har jag vandrat många gånger. Känns fel att vara tillbaka där, men nödvändigt ont! Järntabletterna är starka men ska förhoppningsvis hjälpa mig få rätt på mina värden, magen tar stryk! Värktabletterna är ännu starkare, men hjälper till så jag åtminstone får sova lite sammanhängande på natten.....men gör att magen tar ännu mera stryk!

Någonstans mitt i detta är jag ändå glad......barnen gör att jag orkar kämpa på varje dag! Även om tröttheten är som en svart dimma ovanför mitt huvud.

Ja så det där målet jag hade att springa Sylvesterloppet, känns just idag väldigt långt borta! Men vem vet.....

Caroline