Två steg framåt, ett tillbaka....

Känner mig utan hopp och ganska så full av förtvivlan. Medicineringen fungerade så bra, började kunna leva som vanligt. Jag kände så mycket hopp om framtiden! Har känt smygande lite små biverkningar och nu BAM! Allt på en gång, mår skit och måste börja om från början. Nya mediciner, läkarbesök....röntgade mina hand och fotleder och lungor idag.
Väntan känns lång innan jag får svaren! Kan bara konstatera att jag vill INTE vara sjuk, det passar inte mig! Är liksom inte min grej....så det så!

Caroline

Stick i ärmen...

Ja idag fick jag gå till syster och ta stick i ärmen....det var dags att ta fler prover inför besöket hos reumatologen nästa vecka! Det ska tas leverprover, vita blodkroppar, järnvärden, njurprover, ja och en massa andra konstiga prover. Det kändes underligt att komma dit. Jag har alltid funderat på varför folk springer där och tar prover och nu var det jag som skulle göra det. Jag vill inte vara sjuk, vill inte acceptera att jag är sjuk....det är inte kul att vara sjuk så enkelt är det! Men varje dag vaknar jag och inser att det är så och att jag inte kan springa ifrån värken och svullnaden som vägrar ge med sig!

Jag vill verkligen inte ha ont mera....

Och i dagarna tog min korta kortison behandling slut, läkaren vill inte jag ska ha kortison i kroppen då jag träffar reumatologen. Både för att jag ska kunna beskriva min smärta och för att läkaren där ska kunna utgå från hur jag mår just nu utan behandligar. Ja så nu ska jag gå till torsdag nästa vecka (ja säkert längre) utan någon smärtlidnring eller behandling....hur ska det gå?

Jag vill inte veta!!!

Caroline

Inskolning....

På dagis för minsta....fungerar hur bra som helst! Han ler när vi ska åka dit och skrattar sig igenom sin tid där, enkelt! Precis vad jag behövde....nu känns det genast lättare och bättre att börja jobba, jag har ju längtat! Underbart!!

I brevlådan idag kom ett brev adresserat till mig, det stod att jag inom de närmsta tre månaderna kommer att bli kallad till reumatologen, vaddå tre månader!?! Ska jag vänta så länge på att få veta vad som är fel på mig? Och vad de kan göra åt mina besvär och min smärta, det känns som en hel evighet.

Mitt liv förändrades på ett par sekunder och nu ska jag vänta på att få hjälp med kaoset i mitt liv....känns inte rättvist! Hur ska jag hantera alla mina känslor tills dess och vem ska svara på alla mina frågor som dyker upp hela tiden. 

Ja inte blir man klok på sjukvården inte....

Jag får väl vänta, eller? 

Caroline 

Influensan....

Håller ett hårt grepp om familjen....ingen orkar någonting! Dagar blir till nätter som sakta, sakta blir till dag igen....
Så börjar vi om igen! Hosta, snor, feber och ännu mera hosta! Jag är trött, så trött att kroppen håller på att gå i bitar.
Måtte vi snart bli friska igen.....

Caroline

Ibland undrar man...

Vad saker och ting har för mening, varför blir det på ett visst sätt och varför händer vissa saker....?

Jag är just nu inne i en fas i livet där jag ifrågasätter väldigt mycket, ja till och med allt om jag ska vara ärlig.

När vi var på en (välförtjänt) semester till solen precis innan jul så blev jag lite dålig en av dagarna, fick lite feber och ont i min vänstra fot. Tänkte inte mycket mer på det eftersom jag dagen efter mådda ganska bra. Dock hade foten gått från att göra ont till att svullna upp ganska rejält...

Ja ja det skulle säkert gå över tänkte jag och vi badade och solade precis som förut.

Efter en vecka begav vi oss hemåt, med en fot som fortfarande värkte och var svullen. En stukning borde ju kännas bättre vid det här laget tycker man....mest underligt var ju att jag inte mindes att jag gjort illa foten!

Vi kom hem och veckorna gick, foten blev inte bättre och istället fick jag ont även i min högra fot, mina handleder kändes ömma och armbågarna likaså....underligt! När även knäna började värka och jag vissa dagar hade så ont att jag haltade fram så började jag faktiskt känna mig lite orolig. Ja så då kontaktade jag farbror doktorn....

Fick komma och ta blodprover, ja de där vanliga proverna som gemene man skulle få ta om man känner sig lite krasslig. Allt såg fint ut! Skönt! Nu då? Tog nya prover, nu med lite mera inriktning på ledvärk och reumatiska sjukdomar...

Någonstans var jag helt övertygad om att allt var bra, att jag bara åkt på någon infektion eller inflammation i kroppen som snart skulle passera och gå över.Vissa dagar kändes ju allt faktiskt ganska bra. Men så kom då det där samtalet i tisdagskväll som jag absolut inte ville ha. Att mina prover visade förändringar på reumatiska sjukdomar....jag förstod det direkt då samtalet kom 19.30 på kvällen. Varför ringer man annars så sent?

Ja och nu sitter jag här två dagar senare och är fortfarande lika chockad över beskedet....hur kan en svullen fot och lite värk bara komma för att sen utveckla sig till reumatiska sjukdomar, bara så där? Utan förvarning? Och nu då? Ska jag leva med detta resten av livet? Hur kommer det att påverka mig och mitt liv och min familj? Vad har det för följder? Ska jag äta mediciner, ska jag bli sjuk, vara sjuk, må dåligt, ha ont, inte kunna leva som jag vill? Jag vet inte och jag har tusentals frågor....men inga svar!

Väntar nu på en kallelse till en reumatolog som är specialiserade på just detta, kanske kan jag få svar på mina frågor, kanske inte för vem vet hur det kommer bli just för mig?

Äsch sjukdomar suger, så enkelt är det! Vilken sort det än må vara....

Reumatism suger....äsch, kan ju knappt stava till det! Jag lägger in högsta växeln och ska se till att ta mig igenom även detta. Ja så så var det med det....

Tingeling....

Caroline

2013....

Och många tankar som flyger omkring....

Jag har insett att jag är en sån som gillar stora klumpiga hus med fönster stora som ugglor, bara huset innehåller en väldans massa kärlek. Jag behöver inte det vackra perfekta runt omkring mig för att jag ska trivas, hellre det varsamma, ärvda, loppisfyndet eller gåvan som gör huset komplett och älskvärt! Helst ska det ligga i den där byn långt utanför närheten och bekvämligheten, dit det tar lite extra lång tid att köra. Just för att då vet jag att de som kommer dit inte bryr sig om att det tar lite extra tid i bilen...utan att de kommer till mig för att de vill spendera lite tid med mig!

Huset där på landet ska helst fyllas med fina vänner som vill dela en god flaska vin, vi kan inta middag vid det ärvda slitna bordet, där vi kan prata om de viktiga sakerna i livet som berör oss, gärna långt in på småtimmarna.

Jag har också insett att jag gillar människor som frågar hur det är, utan att förvänta sig ett -Bra! till svar...som faktiskt vill stanna kvar och lyssna om allt inte är så himla bra. Och ja de där fina människorna som jag känner mig bekväm och avslappnad med, de är guld värda!

De som inte lägger vikt vid vilken bil jag kör eller vilka kläder mina barn bär...utan som ser förbi det och ser oss! Som den familj vi är, alla ihop liksom!

Ja det nya året för med sig många tankar och funderingar över vad det är vi väljer i livet, vad är viktigt för MIG? Vad vill jag och varför och vad fungerar för oss?

Vad är viktigt för dig, varför tar du vissa av dina beslut...för vem tar du dina beslut och vart vill du att de ska leda?

Gott nytt 2013...

Kram Caroline

Julhelgen närmar sig med stormsteg....

Men jag känner mig redo...allt fix är färdigt, julklappar inhandlade och vi har äntligen bestämt oss för vad vi ska göra denna jul. Ja så jag känner mig lugn och helt enkelt redo.
Det är en behaglig känsla och jag trivs med den....brukar allt som oftast känna någon sorts ångest inför julen, men nej inte detta år. Varför ? Ja jag vet faktiskt inte....
Jag är bara redo och har släppt alla konstiga måsten detta år, det jag inte hinner detta år kan jag ju alltid göra nästa år.

Ja så here we go....Julen 2012, välkommen =)



Kram Caroline

Kreativitet...

Ja idag har inspirationen flödat...jag har haft sådan otrolig sylust som jag inte känt på länge med alla dessa sjukdomar i huset!

Jag sydde färdigt två beställningar med giraffmössor men sen ville jag bara sy, utan att ha något speciellt att sy för....så det gjorde jag!!

Detta blev resultatet....

Och jag vill bara sy ännu mera...kanske det finns någon där ute som vill göra en beställning!! Idag ;)

Ja om inte annat så får barnen lite nya mössor, det kan vi aldrig få för många av....

Stora S hade kompis här idag som tyckte det var väldigt spännande med mina mössor, så hon fick välja tyg och modell och fick en fin mössa med sig hem! Sååå glad! Jag älskar att göra andra glada...

Nu kväll, soffan, slappa....imorgon ny dag! Nya spännande saker som kan hända!

Kram på er alla

Sovpuckar....

Ja det är väl en helt genialisk uppfinning? Små plastpuckar att ställa under benen på sängen för att höja huvudändan på sängen...
Perfekt för ett litet förkylt barn så man kan mota bort öroninflammationen som verkar vara på väg tillbaka!

Jag undrar då bara, hur får man ungen att ligga still????

G verkar tycka det är en briljant idé att sova på andra hållet i sängen. Ja i nedförsbacke!!!! Jag vet inte om jag håller med....

Kram Caroline

Jag vill inte acceptera...

Att min älskade mormor har nått den åldern och sjukdom att det börjar bli dags att gå vidare....varför måste det vara så?

Igår tog jag med mig två av barnen och åkte för att besöka henne (mor hade bett mig komma dit så det inte är för sent), jag vill ju hinna träffa henne om det skulle ske...det där som jag inte vill ska ske!

Hela min kropp knyter sig och gör ont bara av tanken på att hon inte längre ska finnas hos oss....mormor som alltid funnits där. Älskade finaste mormor...

Så fin hon är...hon låg i sin säng och jag fick ge henne en stor bamse kram. Vi pratade och grät, mindes gamla minnen och hon försäkrade sig om att hon funnits där för oss under alla år, trots att hon ifrågasatte sig själv om hon gjort allt hon kunnat under åren!

Jag har världens finaste mormor...och det gör ont i mig att se henne ha ont och inte orka vara den hon vill. Samtidigt var hon så glad att hon iallafall fortfarande mindes vad vi hette och vem vi var. Hon blev så glad att barnen var med och att hon fick lilleman att skratta, Selma fick ge henne många stora kramar och hon log...det värmde mitt hjärta!

Men det knyter sig i mitt bröst att kanske, ja kanske var det faktiskt sista gången jag såg henne. Kanske inte, det är ingen som vet! Hon orkade ingen lång stund att vi var där, sen ville hon vila. Själv ville jag stanna tiden och bara få vara kvar, sitta hos henne hela dagen och klappa henne på pannan. Få gråta med henne och prata om allt jag minns, alla saker vi gjort tillsammans....alla stunder hon värmt mitt hjärta med all sin kärlek! Jag vill verkligen inte att det ska vara slut...jag vill inte det! Hur kan man stanna tiden?

Samtidigt så lider jag med mormor att hon ska behöva ha det så här...hon känner sig redo och då måste väl även vi acceptera att hon är redo. Låta henne få komma till ro...

Jag älskar dig finaste mormor Greta....

Kram Caroline