Att min älskade mormor har nått den åldern och sjukdom att det börjar bli dags att gå vidare....varför måste det vara så?
Igår tog jag med mig två av barnen och åkte för att besöka henne (mor hade bett mig komma dit så det inte är för sent), jag vill ju hinna träffa henne om det skulle ske...det där som jag inte vill ska ske!
Hela min kropp knyter sig och gör ont bara av tanken på att hon inte längre ska finnas hos oss....mormor som alltid funnits där. Älskade finaste mormor...
Så fin hon är...hon låg i sin säng och jag fick ge henne en stor bamse kram. Vi pratade och grät, mindes gamla minnen och hon försäkrade sig om att hon funnits där för oss under alla år, trots att hon ifrågasatte sig själv om hon gjort allt hon kunnat under åren!
Jag har världens finaste mormor...och det gör ont i mig att se henne ha ont och inte orka vara den hon vill. Samtidigt var hon så glad att hon iallafall fortfarande mindes vad vi hette och vem vi var. Hon blev så glad att barnen var med och att hon fick lilleman att skratta, Selma fick ge henne många stora kramar och hon log...det värmde mitt hjärta!
Men det knyter sig i mitt bröst att kanske, ja kanske var det faktiskt sista gången jag såg henne. Kanske inte, det är ingen som vet! Hon orkade ingen lång stund att vi var där, sen ville hon vila. Själv ville jag stanna tiden och bara få vara kvar, sitta hos henne hela dagen och klappa henne på pannan. Få gråta med henne och prata om allt jag minns, alla saker vi gjort tillsammans....alla stunder hon värmt mitt hjärta med all sin kärlek! Jag vill verkligen inte att det ska vara slut...jag vill inte det! Hur kan man stanna tiden?
Samtidigt så lider jag med mormor att hon ska behöva ha det så här...hon känner sig redo och då måste väl även vi acceptera att hon är redo. Låta henne få komma till ro...
Jag älskar dig finaste mormor Greta....
Kram Caroline
