Ena sekunden är allt som vanligt och i den nästa står man inför saker som hjärtat inte klarar av att hantera. Jag förvånas hela tiden över hur stor smärta man kan känna i sin kropp.
Söndagen som gick förändrades på en sekund, jag stekte pannkakor, maken och Stora var nyss inkomna från trädgården och däckbyte, kalas stundade efter lunchen...ja och allt var precis så som det borde vara.
Då i denna sekund hände det som inte får hända, Mellan kommer indansande till köksbordet, sätter sig för att ta av de nystekta pannkakorna när hon plötsligt bara krampar och trillar ihop, slår huvudet i fönsterkarmen och trillar ihop till en hög på golvet. Där och då stannade allt, sekunden innan jag får upp henne i min famn är längre än livet själv...
Alla funktioner i hennes kropp stannade av för några sekunder och paniken spred sig i hela hemmet. Fångar telefonen samtidigt som jag bär henne i min famn, ringer 112 och önskar de redan stod på min trapp och kunde hjälpa mig. Hjälpa min fina flicka bli som vanligt...
Det tar hela 23 minuter innan de anländer, de längsta minuterna som existerat...lillan är fortfarande inte vid medvetande, men dock andandes! Blek, tagen och inte alls den livfulla tös jag är van vid. Vart är hon, vad händer?
Maken bär bort hennes livlösa kropp till ambulansen och i denna sekund brister mitt hjärta i två tusen bitar, jag är övertygad om att detta är sista gången jag får se henne! Det får inte hända, inte nu!
Väl framme på sjukhuset har lillan piggnat till och när jag kommer fram är hon nästan som sig själv. Något tröttare och lite tagen men trots allt vid liv och leende. Den kramen var den bästa jag någonsin fått, så varm och så full av liv och kärlek!
Många undersökningar senare, blodprov och EKG hittar de inget som är fel....vad som hände? Ja vi vet inte! På Tisdag ska hon göra ett EEG för att utesluta ev EP, men annars vet jag inte om vi ens kommer få något svar på vad som hände denna lugna stilla söndag.
Jag är så otroligt glad för att allt gick bra...samtidigt som jag är så otroligt orolig för att släppa henne ur sikte, tänk om det händer igen. Vad var det som blev fel, hur kan kroppen bara stanna? Som om det fanns en röd knapp för OFF och en grön för ON!
Min älskade lilla prinsessa....
Kram
Mamma
