Jag minns....

I somras på semestern då vi hade fullt upp, huset var fullt av besök. Vi besökte stranden, vänner, det grillades och mystes tillsammans....Inte en dag på hela semestern satt jag ner i min ensamhet och tyckte det var ensamt och tråkigt. Utan de stunderna var bara sköna att ha och jag återhämtade energi...Jag älskar att ha människor omkring mig, sorl och stök, middagar och tända ljus.....kärlek!

Jag älskar att förbereda för gäster och sen umgås tillsammans och ha det trevligt.....

Det är en väldig kontrast till de senaste fem veckorna, för jag har aldrig någonsin haft så här mycket tid i min ensamhet. Inte ens då jag levde ensam var jag så här ensam.

Visserligen var jag inte sugen på sällskap de första fyra veckorna då jag mestadels låg över toalettstolen men nu veckan som gått har jag nästan krupit ur mitt skinn.

Höjden av otur var att bryta tån just nu, jag har försökt att hitta en förståelse till varför det skulle hända just nu men jag finner ingen.

När jag äntligen gör något nu mår jag så bra, hela kroppen skriker efter socialt sällskap men jag får nästan ont i magen av att komma hem. Jag har varit hemma alldeles på tok för länge....

Och det är nu jag börjar förstå de människor som inte har förmågan att arbeta, hur ska man bli frisk om man inte kan ta sig ut? Jag kommer inte bli riktigt hel och frisk innan jag börjat arbeta och kan leva mitt vanliga liv igen. Med full förmåga att leva som vanligt och göra saker jag brukar göra....

Måtte tån läka fort nu så allt kan bli som vanligt....jag tycker om det vanliga!

Längtande kramar Caroline