...är inte direkt särskilt glamouröst. Vid vissa tillfällen ligger man på soffan och har det mysigt tillsammans, men det finns andra sidor av det hela med. Man torkar gult, segt snor dagarna igenom, tvättar ögoninflammationsgeggiga ögon på först dottern men sen även sig själv (hoppar den där smittan flera meter kan man undra)?, man mutar med både det ena och det andra för att den där hemska Kåvepenin medicinen ska komma i kroppen för att ta bort det onda i öronen, på en liten som tårarna sprutar på för att det gör ont, man är orolig för att febern stiger allt för högt på den andra, feber är ju oftast bra men inte om man har EP, som min store har, det kan orsaka kramper och det vill man helst undvika med alla medel man bara kan, man tröstar trötta och ibland nästan otröstliga barn som bara vill bli friska och som samtidigt inte riktigt kan förstå varför pappa ska vara bortrest just nu när man är sjuk, man torkar lite mera snor och tar tempen ytterligare en och fyra gånger, när ska den där Panodilen hjälpa egentligen? Man ringer sjukvårdsupplysningen som säger man ska kombinera Panodil och Ipren, tjohoo den sjunker något iallafall, för att sen stiga igen men sen när lugnet nästan verkar infalla sig, barnen börjar bli ganska pigga och friska man känner att nu är vi snart där, tillbaka till verkligheten, vardagen, då får liten en kraftig allergisk reaktion av den där hemska Kåvepenin som man kämpat i lilla kroppen och det ger utslag över HELA kroppen. Panik infaller sig i det annars så lugna hemmet, får ett litet utbrott över att pappan är bortrest just denna veckan, lugnar sig lite när man inser att det är kvällsöppet på vår vårdcentral, samlar oss, lämnar stora hos underbara vänner som ger honom kvällsmat och åker med lillan till sjukstugan, får antihistamin av dem, avbryter penicillinkuren i hopp om att det onda i öronen ska gå bort av sig själv, hämtar stora som är mätt, glad och lycklig, packar in alla i bilen igen, konstaterar att nu är det mycket mörkt ute i lilla lugna byn, åker hem och somnar sen av ren utmattning tillsammans med barnen, missar samtal från pappan som genast blir orolig, vaknar till en ny dag som vi hoppas ska bli bättre än alla de andra som just passerat.......pratar med pappan som är långt borta och önskar han vore mycket närmre än så........kanske lugnet är här nu...................................................men, känns inte lillan lite varm?????????
Ja den som tror att det är glamouröst att wabba med små barn, de har nog aldrig haft sjuka barn....
Kram Caroline
AMEN!
SvaraRadera