Jag har gått igenom en tid som varit väldigt tuff på många plan, har fått lära mig mycket om mig själv och fått ifrågasätta många saker med mitt gamla jag som jag inte längre kan hålla kvar...
Att få en sjukdom som inte syns på utsidan i mitt fall reumatisk värk (psoriasisartrit) kräver både enormt tålamod och engagemang. Det kräver kunsksp och förmågan att söka olika svar, granska sig själv vad som funkar för mig och vad jag måste välja bort. Det har varit otroligt tålamods krävande att prova ut mediciner för att hitta någon som min kropp accepterar...vet inte om jag lyckats än!
Jag har flera gånger haft lust att bara lägga mig ner och ge upp...tyckt att livet inte är lika kul längre!
Jag har besökt psykologer och terapeuter för att se om de kunde hitta svaret åt mig. Jag har varit frustrerad, ledsen och arg över att detta skulle drabba mig. Samtidigt som man är så förbannat trött av alla smärtor och konstiga symptom som kommer ett efter ett! Och samtidigt som kommentarerna haglar över en att man ser så pigg och fräsch ut!
Att jag måste sova mitt på dagen för att klara en vanlig vardag, det syns ju inte när man möter mig på Ica! Eller att jag slocknar helt utmattad innan barnen på helgen för att min energi tog slut långt innan de ens funderat på att gå och sova! Eller att jag måste tacka nej till en massa kul saker som jag egentligen vill göra, för att jag inser att det kommer praktiskt inte att fungera! Jag orkar helt enkelt inte! Det syns inte när du möter mig en kort stund på stan! Och jag vet att det är svårt att förstå, jag anklagar ingen för att de inte förstår. För innan jag blev sjuk så förstod inte jag heller hur det kunde påverka hela livet med lite värk! Ja för det var så jag såg på det....och det skäms jag för idag! Men man kan inte veta om man aldrig upplevt det själv! Det vet jag nu!
Men jag fick till slut kontakt med smärtrehab dit min husläkare skickade en remiss, vid det laget när jag kom dit kunde jag inte se något positivt med framtiden! Det såg enormt mörkt ut i min framtid, enligt mig själv!
Jag var väldigt skeptisk det sticker jag inte under stolen med! Men aldrig hade jag trott att jag skulle gå igenom den resan som jag gjorde där! En resa Som öppnade upp mina ögon för hur mycket jag själv kan påverka hur mitt liv ska se ut, med eller utan värk! Fram tills jag var på rehab har min strävan varit att bli av med värken, få tillbaka mitt liv som det var förut! Så pass målinriktat var jag på det att jag helt missat att jag gjort mig själv sjukare och sjukare! Ju mer jag strävade efter att få tillbaka mitt gamla jag, desto sämre blev jag! Så pass illa att jag insett att jag blivit utmattad på köpet!
Visst låter det sjukt! Men jag är helt övertygad om att vi alla hamnat i samma fälla i den situationen! För mig fanns det inget annat än att bli av med min sjukdom, kanske hade läkarna tagit fel, kanske kunde det bara försvinna lika plötsligt som det kom!
Men under de nio veckorna som jag spenderade på detta fantastiska, hemska, krävande, himmelska ställe lärde jag mig att det är möjligt att leva ett liv med sin smärta! Ja så är det! När jag till slut efter 6 eller 7 veckor kom till insikten att jag måste acceptera min smärta, det var då något hände!
Jag har en enorm väg framför mig, men jag är nu införstådd med att det går att leva ett värdigt liv! Trots smärtor och att behöva välja bort! Idag väljer jag lugnet istället, jag väljer inte bort mitt hektiska liv jag levde förut! Jag trivs ganska bra där jag är idag....jag försöker stanna upp och se, uppleva de sakerna jag gör inte bara göra dem. Sen är det inte lätt, med tre barn och vardagspussel! Men jag gör det på lite lättare fötter än tidigare och framförallt medväldigt mycket lättare sinne....
Så för dig som möter mig på Ica, jag ser fortfarande ut som samma Caroline! Pigg och fräsch 😉 I dina ögon, men framförallt är jag mera tillfreds med livet inombords! Kanske kan det få mig att stråla lite extra!!!
Ser fram emot min resa som jag har framför mig, det kommer att bli tuff men nu är jag iallafall övertygad om att jag kommer klara den 🌸
Ha en skön helg....
Caroline
